ennymorgon

Det har känts så bra. Jag trodde jag började få kontroll över mitt hetsätande. Men icke. Igår kväll kändes allt fel, så hopplöst. Känslan av värdelöshet kom krypandes längs ryggraden. Och då var det kört. Maten försvann snabbare än jag hann blinka. Desto svårare var det att få upp den. En dålig dag. Ingen träning och för mycket mat. Fan. Jag som trodde jag var på gång. (Men jag lovar, jag ska ta nya tag!) 

Jag har sovit dåligt i natt. Har legat och vridit och vänt på mig i stort sett hela natten och när jag vaknade i morse kändes halsen tjock. Panik! Jag som skulle träna ikväll! Hela dagen har jag inbillat mig att kroppen har växt och blivit större, att jag ser ut som en padda bara för att jag inte orkar träna. Känner ni igen er?

Det är en hemsk känsla och jag strider mot den varje dag. Jag har i alla fall ätit "duktigt" idag och min terapuet skulle ha klappat mig på axeln och sagt: "Bra jobbat!" Trots det är jag inte nöjd. Djävulen på min axel dunkar mig i huvudet och säger att jag ska äta mindre de dagar jag inte tränar. Att jag måste göra mig förtjänt av maten. Jag vill skrika tillbaka att den har fel, att han den ska försvinna ur mitt liv. Men jag förlorar. Idag igen. Jag får ta nya tag imorgon.

Jag har nog alltid haft ett osunt förhållande till mat. Mer eller mindre. Jag har ätit för dämpa den svarta ångesten som har funnits inom mig, jag har kräkts för att straffa mig själv. Och jag har bantat hårt för att bli "perfekt." Första gången jag stoppade fingrarna i halsen var jag 15 år. Jag hade läst ett reportage i en tjejtidning om en tjej som berättade att hon blev "lugn" av att kräkas, att hennes ångest dämpades. Att hon hade blivit frisk från sina ätstörningar ville jag inte se för jag fokuserade på det dåliga beteendet. Funkade det för henne, så borde det fungera för mig, tänkte jag. Och så stoppade jag fingrarna i halsen. Jag hade funnit min terapi. Trodde jag.

Min vikt har pendlat upp och ner, som en berg och dalbana, sen jag var barn. Jag har antingen blundat eller dragit tyglarna alltför hårt. Så hårt att min kropp har börjat säga ifrån. Mat har ständigt funnits i mina tankar, på ett eller annat sätt. Om jag bara hade vetat, om jag hade förstått vilka konsekvenser mitt handlade skulle få hade jag valt att tänka annorlunda redan då?

Mitt liv är hemlighet. Det är i alla fall så det känns. Jag spelar ett spel för att passa in i "mallen". Bakom skalet kämpar jag mot djävulen som sitter på mina axlar. Enligt min terapuet har jag ett val. Jag kan alltid välja vilken väg jag vill gå. Jag vill inte gå bakåt, till höger eller vänster, jag vill gå framåt. Och jag tar mitt första steg nu.

Följer ni med?

När var tretton år och gick i sjunde klass fick alla i samma årskurs vid ett tillfälle lyssna till föreläsning om ätstörningar. Det var intressant och samtidigt lite skrämmande. Men ätstörningar fanns inte i min värld. Att stoppa fingrarna i halsen och att inte äta var omöjligt. Jag kände mig så lyckligt lottad att jag inte skulle bli en av dem. Jag älskade ju mat. Jag skulle aldrig kunna motstå det. Och varför skulle jag kräkas upp något som jag tyckte var gott? Jag fick inte ekvationen att gå ihop. Det enda jag minns var att ätstörningar var farligt. Ändå kom jag att bli en av dem som fick UNS/anorexi/bulimi många år senare. Det här är min berättelse.