Det här är min berättelse
När var tretton år och gick i sjunde klass fick alla i samma årskurs vid ett tillfälle lyssna till föreläsning om ätstörningar. Det var intressant och samtidigt lite skrämmande. Men ätstörningar fanns inte i min värld. Att stoppa fingrarna i halsen och att inte äta var omöjligt. Jag kände mig så lyckligt lottad att jag inte skulle bli en av dem. Jag älskade ju mat. Jag skulle aldrig kunna motstå det. Och varför skulle jag kräkas upp något som jag tyckte var gott? Jag fick inte ekvationen att gå ihop. Det enda jag minns var att ätstörningar var farligt. Ändå kom jag att bli en av dem som fick UNS/anorexi/bulimi många år senare. Det här är min berättelse.
Samma här. I högstadiet var det någon som berättade om ätstörningar. Anorexi hade jag kommit i kontakt med. Fanns ett par tjejer på skolan som haft och hade anorexi. Men bulimi? Man kunde typ äta tre princesstårtor och sen spy! Eller äta dubbla portioner på lunchen och sen dra in på toaletten..
Fy vilken äcklig sjukdom! Jag älskade mat och åt väl när jag var hungrig och gjorde nåt annat kul när jag var mätt!
Och sen sitter man där, flera år senare, och känner helt plötsligt igen sig i den där sjuka sjukdomen man knappt hade hört talas om...
