Så började det
Jag har nog alltid haft ett osunt förhållande till mat. Mer eller mindre. Jag har ätit för dämpa den svarta ångesten som har funnits inom mig, jag har kräkts för att straffa mig själv. Och jag har bantat hårt för att bli "perfekt." Första gången jag stoppade fingrarna i halsen var jag 15 år. Jag hade läst ett reportage i en tjejtidning om en tjej som berättade att hon blev "lugn" av att kräkas, att hennes ångest dämpades. Att hon hade blivit frisk från sina ätstörningar ville jag inte se för jag fokuserade på det dåliga beteendet. Funkade det för henne, så borde det fungera för mig, tänkte jag. Och så stoppade jag fingrarna i halsen. Jag hade funnit min terapi. Trodde jag.
Min vikt har pendlat upp och ner, som en berg och dalbana, sen jag var barn. Jag har antingen blundat eller dragit tyglarna alltför hårt. Så hårt att min kropp har börjat säga ifrån. Mat har ständigt funnits i mina tankar, på ett eller annat sätt. Om jag bara hade vetat, om jag hade förstått vilka konsekvenser mitt handlade skulle få hade jag valt att tänka annorlunda redan då?
Mitt liv är hemlighet. Det är i alla fall så det känns. Jag spelar ett spel för att passa in i "mallen". Bakom skalet kämpar jag mot djävulen som sitter på mina axlar. Enligt min terapuet har jag ett val. Jag kan alltid välja vilken väg jag vill gå. Jag vill inte gå bakåt, till höger eller vänster, jag vill gå framåt. Och jag tar mitt första steg nu.
Följer ni med?
"Mitt liv är hemlighet. Det är i alla fall så det känns. Jag spelar ett spel för att passa in i "mallen". Bakom skalet kämpar jag mot djävulen som sitter på mina axlar." Så jäkla bra skrivet, jag förstår precis hur du menar!
Att ha bulimi är verkligen inte kul, framåt ska vi :)
Kämpa på, kramar
Svar: Jag är lite smått förvirrad ibland.. Förlåt om jag inte kommer ihåg men måste fråga, men vem är du?
Självklart följer jag med dig!
Steg för steg ska vi tillsammans ta oss framåt! Ett steg i taget och vi är snart framme!!! =)
Tack för din kommentar. Har haft bulimi sedan jag var 16 år, vilket betyder att jag kräkts bort de sebaste 7 åren av mitt liv. Åh, vad jag ångrar att jag körde ner fingrarna i halsen den där första gången! Tänk om jag aldrig lärt mig knepet att kräkas upp maten!
Du verkar vara på väg framåt och jag är så glad för din skull! Hur llångt har du kommit? Fortsätt kämpa! Kram
